En sann historia...

tänkte jag berätta nu, historien om mig & min sambos längtan efter barn. Känner själv att jag inte varit 100 % närvarande sista tiden & nu tänker jag förklara varför.

I maj 2007 fick vi reda på att våra vänner väntade en pojke & plötsligt kände vi, är det inte dags för oss att också ta det stora steget? Vi var mycket nervösa men förväntansfulla, nu var det dags att bli vuxen på riktigt, att bli mamma & pappa! Jag läste på lite om vad man kunde förvänta sig, att det kunde ta ett år var inget konstigt osv. Givetvis trodde vi aldrig att det skulle gälla oss men så började månaderna gå. När vi hade försökt i ca 6 månader började det bli tufft, varje månad var man förväntansfull, pirrig och glad om det gick en dag extra, men varje gång förbyttes det i tårar & sorg. I december gick jag tre dagar över tiden & var övertygad om att nu var det dags men på julaftons morgon kom tant lingon... På med glada masken & fira jul ändå. Vänner privat & på jobb kom varannan månad med glädjande besked, de var gravida & så lyckliga, det tog på första försöket osv. Lika glad som jag var för deras skull, lika ledsen var jag för egen del. I maj ringde jag läkaren så att vi kunde börja utredningen. Då hade vi försökt i ett år & jag var trött på att hoppas, trött på känslan av att alla gick vidare & vi stod still. Sagt och gjort, det togs diverse prover och i augusti fick vi reda på att vi inte kan bli föräldrar på naturlig väg. Ledsna men också lättade, det fanns en förklaring! Tyvärr visste vi inte då att vi skulle fortsätta ta prover i ytterligare 6 månader, först för att se om man kunde hitta orsaken till felet, sen för att se så att vi var friska nog att göra IVF. I januari i år var äntligen alla prover tagna och vår remiss skickades till en IVF-klinik i Malmö. För ca 2 veckor sedan var vi på informationsmöte, ett av fem par som skulle få en genomgång vad det innebär, alla mediciner osv. Jag tyckte inte om känslan att samla en grupp barnlösa för informtion men på ett sätt avdramatiserade det hela, vi kunde t om skämta lite om det. Och nu börjar det snart dra ihop sig! Så vad händer nu? Jo, man ska

-ta nässpray som gör att man hamnar i ett konstgjort klimakterie

-ta sprutor för att stimulera ägg-tillverkningen, istället för ett ägg ska man gärna ha mellan 5-15 st.

-plocka ut äggen, befrukta dem & om något blir bra, stoppa tillbaka ett.

-därefter får man vänta ca 3 v innan man vet om ägget stannar kvar & att man är gravid.

Vi har rätt till tre försök & 70% blir gravida på tre försök. Så kanske, kanske vi blir gravida ca två år efter att vi började. Jag är just nu livrädd, för att ge mig själv sprutor i magen & hur jag kommer reagera på alla hormoner men främst för att vi kanske aldrig kan bli föräldrar. Möjligheten är liten, men den finns. Men vi hoppas ju givetvis på motsatsen! Och jag räknar med att ni alla håller tummarna!

Så varför berättar jag nu detta? Jo, för i Sverige idag har 15-20% av paren i fertil ålder svårt att få barn! Så utan att ni vet om det finns det troligen minst ett par i er närhet som dras med det här problemet. Många i hemlighet, vissa berättar när de bryter ihop av alla påtryckningar från omgivningen, andra är öppna om det hela vägen. Om denna öppenhet från mig gör att något par slipper en dum fråga, ett klumpigt försök till tröst eller obetänksamma ord, är jag nöjd.

Tips på vad man INTE ska säga:

- "Njut av tiden utan barn istället, ni kan ju gå på bio, resa mm. De är ändå så jobbiga, skriker om natten osv". Jo, det är säkert helt sant, men de orden gör inte att jag vill ha barn mindre eller att jag mår bättre. Vi vill ju bli föräldrar med alla dess för- & nackdelar.

- "Sluta tänk på det, så fixar det sig". Säger man så till cancerpatienter eller ens de som har en förkylning? Hur ska ett fel i kroppen kunna avhjälpas genom att man inte tänker på det?

- "Om man mår bra blir man gravid". Då skulle väl aldrig våldtäktsoffer, missbrukare & barnmisshandlare kunna skaffa barn?

- "Jag förstår att det är tufft men ni ska se att det löser sig när ni minst anar det". Hm, när ska man inte ana det? Man följer ju en cykel varje månad?

- "Men du ska veta att det är så jobbigt att vara gravid"! Vi kan byta. Jag vet att en graviditet inte alltid är en dans på rosor men ibland kan man dämpa sig lite & prata om andra saker. Jag lyssnar gärna men orkar inte vara förstående alltid. Jag har vänner som gjort IVF & inte ett knyst kommer över deras läppar för de är så tacksamma över att få uppleva en graviditet.

- "Oj, ska ni göra IVF? Jag känner en som höll på i fem år, men det blev aldrig något"! Än en gång, säger man det till en sjuk person? Berätta inget alls eller gärna om ett par som lyckades på första försöket.

- "Vi börjar i oktober, vi vill ha ett sommarbarn". Ta aldrig något för givet, var glada om ni blir gravida & föder ett friskt barn istället!

- "Jag förstår inte människor som adopterar, man vill ju ha barn som ser ut som en själv". Jag förstår fullt ut, ett barn är ett barn, någon man fostrar, älskar & tar hand om.

- "Ni är unga, ni har tiden för er". Ja, än så länge, tre behandlingar tar drygt ett år och om det inte funkar kanske man vill prova tre försök till, adoptera mm. Och om man lyckas & vill ha ett syskon kan det ta lång tid. Att vara ung gör inte sorgen mindre.

Jag hoppas jag inte skrämde någon med dessa ord, men jag vill visa att det är mycket mer vanligt än man tror, det är en tuff tid med många känslor och man behöver tröst och någon som lyssnar ibland. Var en vän, prata gärna om annat än era egna barn, ha förståelse för att det finns mörka dagar, läs gärna på lite, det finns hemsidor att besöka t ex Familjeliv, villhabarn.com, IRIS- föreningen för ofrivilligt barnlösa: ( http://www.ffob.se/ ) m fl.

Efter denna tankeställare (hoppas jag!) kommer här en liten inspirationsbild, ett kort jag visat tidigare men som tål att visa igen. Tycker oerhört mycket om denna stämpel med Hängeln på månen, tycker om tanken att där sitter ett barn och väntar på att komma till oss :0)

Var rädda om varandra & ta inget för givet. Kram!