Änglahus: Folk frågar mig...

Folk frågar mig vad jag ska göra sen, efter mammaledigheten. Ja, du.

Jag tittar mig runt i mitt hem, på mitt stökiga hobbyrum där jag aldrig hinner städa eller sitta, på tidningar, olästa sen mars, på bokhögen jag vill läsa. På mina julgardiner som fortfarande hänger uppe, på krukor utan blommor. På en trädgård som förfaller, på mina livsprojekt, mina tankar och mina idéer som alla samlar damm.

Jag tittar mig i spegeln, på nya rynkor, några gråa hår, på trötta ögon. På mammakilona och amningskläder. På mamma-tofsen.

Jag hör folk prata om politik, själv försöker jag minnas om valet var den 14:e eller 19:e, efter ett skämt om Sverigedemokraterna.

Jag hör folk diskutera världsekonomi, själv har jag endast koll på vad barnen behöver för nya kläder denna månaden. Jag har missat att det är krig i världen (Ryssland? Irak? Syrien?).

Jag ser folk rusa till jobb tidigt på morgonen, själv hinner jag inte ens sminka mig klart tills äldsta dottern ska lämnas på dagis kl.9.

Viktväktarna uppmanar mig att äta 8 portioner frukt & grönt om dagen, jag som inte ens hann äta frukostgröten medan den var varm.

Jag suckar ibland uppgivet, jag är stressad & har dåligt tålamod. Ibland är det tufft.

Men sedan tittar jag igen.

På Ikea-kassen med kläder som jag hann lägga ut på Tradera häromkvällen, när Moa slocknade kl.20. På min blogg Kemikaliekollen där jag hunnit göra två bra inlägg om regnkläder och vinteroveraller. På texten om kemikalier jag skrivit till Nellies förskola. På inhandlad mat till de fem recepten med Viktväktarmat som är inplanerad till denna veckas middagar. På tjejernas höstkläder som redan är inskaffade.

Och i spegeln ser jag en kvinna som fortfarande är attraktiv, som har tjockt hår, fina blå ögon & rynkorna, ja det är skrattrynkor. Som kommit igång med Viktväktarna, som börjar längta efter att träna. Som har aptit på livet, som fortfarande är kunskapstörstig och ska läsa till hösten. Som startat ett kvinnligt nätverk, för att hon vill och kan.

Jag tittar sedan på mina barn.

På Nellie, som gjort ett fint månadsschema. För varje kväll hon somnar själv & sover hela natten, får hon sätta en stjärna. Där är många stjärnor redan. En full månad betyder biobesök med popcorn, för så stor är min dotter nu att hon kan gå på bio. Jag ser henne skriva sitt namn själv, hur hon börjat lära sig räkna och skriva siffror, hur hon övar på klockan. Jag ser hur stolt hon är nu när hon lärt sig åka sparkcykel till dagis.

På Moa, som lärt sig sitta. Som inte sover så mycket dagtid men som ändå är en glad solstråle med nära till skratt. Jag ser hur kul hon tycker "tittut" & "bu" är, hur hon börjat få favoriter bland sina smakportioner. Jag ser hur hon börjar förstå gåstolen, hur hon börjar växa i klädstorlek 74, jag hör hon "tigger" mat, när hon är arg, när hon är mammig. Jag märker att hon somnar tidigare om kvällen och sover hela natten. Hur hon älskar att Nellie busar med henne.

Så mitt svar blir, jag har inte en aning om vad jag ska göra om ett år. Jag försöker leva i nuet, ta en dag i sänder, se till att min familj mår bra, att mina barn får tid. Försöka hålla huset okej, försöka ta något litet i trädgården ibland. Ge mig själv lite andrum. Försöker sänka garden.

För jag vet ju att det kommer lösa sig. Jag är kompetent, jag är duktig på de saker jag föresätter mig, jag är social, jag är stark och envis.

Och nä, så här det inte ut hemma hos oss just nu. Men kanske om en månad? Eller nästa höst?! ;)