Idag fick vi ta beslutet som jag bävat för ett tag, nämligen att avliva vår skogskatt Nilla. Hon har sedan ett tag börjat bajsa på andra ställen samt magrat av och fått tovig päls. Jag har också märkt att hon ätit sämre och kelat & spunnit mindre. Så idag tog vi henne till veterinären och när hon kände Nilla på magen skrek Nilla till, så veterinären trodde att det var njurarna eller tumörer. Hon kollade även Nilla i munnen och konstaterade att hon även hade fler lösa tänder.
Jag har alltid lovat mig själv att inte mina djur ska få lida för att jag inte kan släppa taget. Och vi kände att det skulle vara djurplågeri att undersöka henne, försöka medicinera för att hon skulle leva ett halvår till så vi valde att låta henne somna in... Jag ville vara med henne under insomningen, då det är mig hon är tryggast med. Usch vad det var jobbigt och ledsamt. Hon fick ett lugnt och fint slut, men det är tufft. Att säga farväl & tacka för 10 fina år, att låta henne gå.
Så idag får det bli en liten hyllning till vår fina katt.
Nilla
4 augusti 2003 - 2 september 2014
En blyg liten tjej som fick en tuff start i livet, hos en oseriös uppfödare. När vi letade en kompis till vår katt Nesta föll mitt val på en brun skogskatt med gröna ögon, som var petit & långhårig. Nilla, som gnällde så ynkligt. Jag har alltid varit svag för de som behöver mest hjälp. Hon var bara 8 månader när hon kom till oss. Men hon var så rädd, hon låg under badkaret de första veckorna. Jag satt med henne flera timmar per dag och till slut vågade hon låta mig kela med henne, först bara i köket, sedan överallt. Hon har alltid varit min katt, maken fick knappt titta på henne.
Efter att vi hade haft henne ett par veckor märkte vi att hon blev tjockare. Jag tog henne till veterinären som röntgade & sa "Grattis - du ska bli mormor". Jag blev stirrig & lånade en massa böcker om katter & förlossningar, sen ringde jag och skällde ut den oansvariga uppfödaren, som försökte få betalt för att vi fått "bonuskatter". Jag var rejält nervös inför den stundade förlossningen & försökte göra mysiga bon till henne på fina ställen men Nilla valde att föda sina ungar när jag jobbade, i en flyttkartong dit hon tagit massa pappersbitar. :)
Fem kattungar blev det och vi fick stödmata minstingen men annars skötte Nilla allt galant, trots att hon var rent för ung för att bli mamma. Kattungarna fick så småningom flytta hemifrån, 3 hos släkten, 2 på lite längre avstånd.
Nilla trivdes bra hos oss och i motsats till Nesta, en fet lat, fin perser, var hon liten, blott 2,7 kg och inte fin i kanten utan gärna på språng, hoppade upp på diskbänken och drack vatten bland disken, kelade gärna med Nesta (som inte var lika imponerad), gnällde högt när hon fick mat & spann än högre. Men blyg förblev hon alltid & kom släkten på besök försvann hon illa kvickt. Men när jag var hemma själv kelade hon gärna & högljutt, sträckte extra på ryggen så att man kom åt, la hela huvudet i handen när man klappade henne.
Vissa av de vilda dragen försvann aldrig, hon tjuvåt mat från våra tallrikar, hon åt tills våtfodret var slut och hon avskydde att bli kammad & duschad, då lät hon som ett bomblarm. Ute vande hon sig aldrig vid att vara och koppel stressade henne. Hon trivdes bäst bredvid Nesta eller under soffan/sängen. Då kurade hon ihop sig som en liten boll & spann högt. Trygg och nöjd. Det kommer att ta ett tag att vänja sig, jag har redan tittat efter henne en handfull gånger ikväll. Men jag är ändå glad att hon fick ett lugnt fint slut och slapp ha ont mer.
Jag kommer sakna dig, sov så gott. Vi ses i Nangijala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar