... är numera ett permanent tillstånd & jag gör allt för att njuta av mina sista veckor mammaledighet. Ser fram emot att arbeta, utvecklas, se alla nyheter mm men hur ska jag överleva utan att träffa min lilla prinsessa alls på dagen?! Och kan verkligen någon annan ta hand om min dotter lika bra som jag? Vem ska trösta & pussa henne om hon slår sig? Kommer de ihåg att smörja in med solkräm/ta på en extra tröja? Förstår de vad hon säger? Sådana tankar rör sig i den emotionella delen av hjärnan medans den rationella delen bara skakar på huvudet & säger "toka, de tar ju hand om 100-tals barn"... Hm, jaja, jag lär ju få veta i augusti... Usch.
2 kommentarer:
Känner precis igen dina tankar om att gå på jobb. När jag var jobbsökande ett tag hade jag dåligt samvete för att mina barn inte var på dagis som "alla" andra, när jag sen fick jobb hade jag dåligt samvete för att de var på dagis. Man är som man är när man är mamma och i grund och botten är det ju bara kärlek <3 Ha det så skönt resten av ledigheten!
Monica
jag ser fram emot att se dig på jobb igen :)
Kram
Skicka en kommentar